År 1985 var kakmossa Hedwigia ciliata en av de lättaste arterna att nyckla ut på sin färglösa spets och avsaknaden av nerv i bladet.
Kakmossa Hedwigia ciliata. Man ser ganska tydligt de färglösa spetsarna på bladen.
Från 1994 och framåt har fler taxa urskiljts och det har blivit lite mer av en utmaning. Ett nytillskott är strimkakmossa Hedwigia striata som bland annat urskiljs på sina längsveckade blad och relativt raka hår på honbladen. Denna art är dock i Sverige bara känd från två kollekter från 1800-talet. I Ryssland har man dessutom tyckt att Hedwigia ciliata var. leucophaea ska behandlas som en egen art under namnet Hedwigia emodica. I ljuset av detta så skulle det vara värdefullt om alla kunde titta lite extra noga på kakmossorna i år så utbredningsbilden av inte minst de senaste uppmärksammade arterna i Sverige kan utökas.
Årets mossa är således inte bara en art utan flera, nämligen kakmossorna Hedwigia spp.
Nålfruktsmossorna känns lätt igen på sina speciella kapslar. De är smala och spetsiga och spricker upp från toppen. De liknas vid nålar i det svenska namnet eller horn i det engelska (hornworts).
Foto: Tomas Hallingbäck
Även utan kapslar går de att urskilja på att bålen har svarta prickar som är cyanobakteriekolonier. Detta gör dem unika i den svenska mossfloran sånär på en lerbålmossa Blasia pusilla som dock ofta har groddkorn på ovansidan av bålen antingen taggiga och/eller linsformade från flasklika groddkornsbehållare.
I Sverige finns två arter gul nålfruktmossa Phaeoceros carolinianus och svart nålfruktsmossa Anthoceros agrestis som troligtvis är förbisedda. För att en bättre uppfattning om arternas nuvarande utbredning, frekvens och status vore det värdefullt att så många som möjligt håller utkik efter dem. Båda arterna förekommer på åkrar. Redan på sommaren kan man leta efter arterna i åkerkanter. Bäst förutsättningar är det dock på hösten efter en regnig sommar efter att säden är skördad men innan åkrarna plöjs eller på annat sätt bearbetas. På hösten börjar även kapslarna och sporerna mogna och mörkna.
Svart nålfruktsmossa Anthoceros agrestis har ofta en lite fransig bål upp till 1,5 cm i diameter. Sporerna är som utfärgade mörkbruna-svarta. Det är den art som är vanligast av de två och har påträffats upp till Hälsingland men är troligtvis vanligast i sydvästra Sverige.
Gul nålfruktmossa Phaeoceros carolinianushar slät bål som gör ett rätt ogenomskinligt intryck och är upp till 3 cm i diameter. Sporerna är som utfärgade gula. Den är sällsynt men har spridda fynd upp till Dalarna även om många är mycket gamla. Denna art hittas förutom på bar jord i åkrar och diken även i sandtag där grundvattnet har kommit i dagen. Många av dessa lokaler växer dock igen och även antalet moderna fynd i andra miljöer är relativt få.
Text: Niklas Lönnell
Lägg in dina fynd direkt i Artportalen https://www.artportalen.se/ gärna med fotografier. Ange gärna biotop och om det är en åker vilken gröda som växer på den.
